Gratianus

Så hur ska man tolka notiserna om hustrurna Marit och Malin i Norrvik? De reproduceras i det närmast nedanstående inlägget.

Först notisen från 1593. Hustru Marit uppbjuden en täkt som hennes man (vars namn inte nämnes) givit henne. Hennes man gav henne täkten genom att ge henne ett formellt gåvobrev (han "bebrevade" henne den). Med en täkt menas en plats där man "tager" något (orden tager och täkt är besläktade), och det rör sig väl i detta fall om en "hötäkt", d.v.s. en äng där man kan samla hö. Man skapar en täkt genom att fälla skogen, röja bort sten, osv., så att höet kan växa (jämför 1619 års lagmansnotis, där det står att Marits man "upprev, uppröjde och uppbröt" täkten).

Vad gör Marit med täkten 1593? Hon "bjuder upp" täkten. Det betyder att hon offentliggör på tinget att hon vill sälja täkten, och därmed frågar hon om det är någon i släkten som vill köpa den. Gammal svensk lag och tradition satte stor vikt vid att jord skulle stanna i samma släkt. Därför fanns det ett stadgande om att den som ville sälja jord måste först fråga om det var någon i släkten som ville köpa den, innan säljaren kunde sälja till någon som var obesläktad. Efter det att säljaren "bjudit upp" jorden på (härads)tinget, hade släktingar ett år och en dag på sig att bestämma sig för att köpa den. (Jag sätter "härad" inom parentes, för just det ordet är inte tillämpligt på tinget i Grangärde tingslag, som inte ingår i ett härad.) Giltig lag på Sveriges landsbygd 1593 (och förstås fortfarande 1619) var kung Kristoffers landslag (från 1442), vilken gavs ut av Carl Johan Schlyter 1869 i Samling af Sweriges Gamla Lagar. Texten är på 1400-talssvenska och har aldrig översatts till nusvenska (eller något annat modern språk). Släktforskare bör väl ha blivit tillräckligt vana att läsa gammal svenska att det inte borde vara några större problem att förstå:

Nu wil man jordh sina sælia, the han hauer meth arf fangit, tha scal han a threm heretz tingom hona laghlica frendom sinom wpbiuda. ... Köpa the ey jnnan nat och aar, tha haui han  waald sælia hweem han wil the iordh.(Kristoffers landslag, Jordabalken 2, utg. Schlyter, s. 102).

Dock består en stor del av Kristoffers landslag av stadganden som helt enkelt upprepats från Magnus Erikssons landslag (ca. 1350), och den finns i modern svensk översättning: Åke Holmbäck och Elias Wessén, Magnus Erikssons Landslag i nusvensk tolkning (Stockholm 1962). Stycket som motsvarar det nyss citerade lyder i denna översättning:

Nu vill någon sälja sin jord, som han fått genom arv; då skall han på tre häradsting lagligen hembjuda den till sina fränder. ... Köpa de ej inom natt och år, då har han rätt att sälja jorden till vem han vill. (Magnus Erikssons landslag, Jordabalken 2, övers. Holmbäck och Wessén, s. 72)

Detta är alltså vad Marit gjorde 1593, trots att det inte var jord som hon fått genom arv (även om "bebreva" säkerligen kan betyda "testamentera", så finns det i denna notis ingen grund för att tro att ordet måste tolkas så). Varför bjuder hon upp jorden om den nu inte var hennes arvejord? Detta är ett exempel på att man lokalt ansträngde sig för att förekomma konflikter. Man förstod att även om Marit enligt lagens bokstav inte var skyldig att hembjuda jorden så skulle det underlätta för släktsämja o.s.v. om man lät hembjuda jorden i alla fall. Marit gjorde så och den som reste sig upp och sade att han ville köpa jorden var hennes "måg" Widik Hansson, som ju bodde i Norrvik. Man tänker sig att den omtalade täkten låg nära hans egna ägor.

Nu är frågan vad "måg" betyder i den här notisen. Den moderna betydelsen av ordet är "svärson", vilket betyder "dotters man" (enligt Svenska Akademiens Ordlista, tillgänglig på internet). Det har dock inte alltid varit vad ordet betyder. För äldre meningar av ord, går man bäst till Svenska Akademiens Ordbok (också tillgänglig på internet). Där framgår att (förutom överförda betydelser), ordet har två huvudbetydelser: 1) Manlig släkting genom giftermål, och (mer specifikt) 2) Dotters man. SAOB citerar exempel från 1500-talet och det tidiga 1600-talet för betydelsen 1, så vi kan inte vara säkra på att "måg" i domboksnotisen från 1593 nödvändigtvis måste betyda "dotters man". Det enda vi kan vara helt säkra på är att Widik Hansson var gift med en släkting till Marit, eller att Marit var gift med en släkting till Widik. För att komma vidare måste man göra en av två saker. Antingen finna mer källor som är mer entydiga om hur Marit och Widik var släkt (och det kommer att visa sig att Widik verkligen var gift med en dotter till Marit). Eller så får man undersöka hur just den skrivare som skrev 1593 års dombok använde ordet "måg" (i betydelsen 1 eller 2 enligt SAOB?). Eftersom domaren Albrekt Hansson själv skrev domboken handlar det alltså om hans språkbruk. Jag vet ingen undersökning av saken, men mitt intryck (efter att ha läst väldigt många notiser av hans hand) är att han använder ordet "måg" i betydelsen "dotters man", och inte om andra släktingar.

Widik ville alltså köpa täkten (han "bjöd efter" enligt dombokens typiska formulering). Han hade "bördsrätt" till täkten, dvs han var besläktad till en tidigare ägare. Var det för att han var "måg" till Marit som han kunde köpa den? Det visar sig att han också var sonson till Marits man, så det är egentligen mer troligt att det var därför han hade bördsrätt till täkten. Men detta är något man inte kan läsa ut ur bara den här domboksnotisen.

Widik ville köpa täkten. Han och hustru Marit kom överens inför domstolen (fast det var inte nödvändigt att detta skedde inför domstolen) att han skulle betala 10 fat järn för den. Köpesumman angavs alltså i det som var järnbergslagens egentligen främsta valuta: järn i form av så kallat osmundsjärn. Utan att ge mig in de exakta tekniska detaljerna (som är intressanta), så kan jag säga att osmundsjärn producerades genom en primitiv framställningsprocedur som 1593 redan hade börjat ersättas med masugnar. Osmundsugnarna framställde bitar av järn med standardiserad vikt (ungefär två hekto). Dessa användes som betalningsmedel, och då räknade man antal bitar ("osmundar" eller, helt enkelt, "järn"). "Fat" var en räkneenhet för osmund. 480 bitar osmund utgjorde ett fat. Widik var alltså beredd att betala 4800 två-hektos-bitar av osmundsjärn för att få den här täkten.

Jag tror att affären aldrig kom till stånd, för jag tror det är samma täkt som det talas om i 1619 års lagmansprotokoll. Detta kan jag dock inte bevisa. Det är vanligt att det i domböckerna ser ut som att en affär faktiskt händer, men sedan visar det sig i senare protokoll att den faktiskt aldrig hände. Huruvida den jordaffär som omtalas i domboken 1593 kom till stånd eller inte är mindre viktigt för släktsammanhangen. Dock säger inte 1593 års dombok så mycket om saken, bara att Widik Hanssons hustrus mor hette Marit.

Jag upptäckte nyligen Jan Granaths blogginlägg om Widik Hanssons i Norrvik hustru Malin och hennes härstamning. Det finns också andra relevanta inlägg på samma blogg, till exempel från november 2011. Jag var mycket intresserad av forskningsgenomgången i inlägget, för historien om hustru Malins mor Marit är en jag inte funderat på särskilt mycket på länge. Jag började med att peka ut i kommentarer saker som jag inte tyckte stämde, men det blev helt enkelt för svårt att hålla reda på. Och sedan upptäckte jag att referaten av mina egna artiklar inte på varje punkt stämde med vad jag faktiskt skrivit, vilket gjorde mig ännu mer förvirrad, så jag bestämde mig för att börja om och försöka skriva något själv om hustru Marits härstamning här i min egen blogg.

Till att börja med vill jag dela med mig av avskrifter av två relevanta domboksnotiser som gjordes av mig och Torsten Berglund när vi båda var gymnasister. Vi var fortfarande oerfarna handskriftsläsare, så det är möjligt att vi läst en del saker fel (dock tror jag Torstens avskrift är mer korrekt än den av samma notis som Björn Isheden tryckte i Släktforskaren 16).

Dalarnas häradsrättsdomböcker, vol. I:AI:2, f. 111r (ULA)

Laga ting 9 januari 1593 i Gränge

Kom hustru Marit i Nårgudh vik böd upp en theckt som hennes mann henne bebreffuat haffuer, benämdh nöre tächten, om thädh var nåkon i släckten som häne ville till sigh köpa, så bödh hennes mågh Vidick Hansson effther, och vore förlikta at hann skulle gifua hustru Marit 10 fat iären loffuades bref.

Avskrift av Anders Winroth, c. 1982

Renoverade lagmansrättsdomböcker, vol. 12½, Advokatfiskalens arkiv, Svea hovrätts arkiv (RA), f. 480v.

Lagmansting 6 febr 1619 med Gamla Norberg, Norrbärke, Söderbärke, Gränge och Våla socknar.

Thenne för:ne Lars Rafualβonn vpreff vprögde och vpbrött enn tächtta med sin förre hustru, och sedann han fick thenn andra gaff han henne sitth aflinge arbethe, thett nu hennes dotter H. Malijnn i Norgewijkenn besitter och hender emillan haffuer, huilkenn aflingh hann wäll motte giöra af huadh hann wille efther lagenn. Men hans hustru hade ther aflinghe inne medh, en tredingh, thenn skulle hann inthett bortgiffua. Ty dömdes nu thenn förre hustruns barne barnn thenn tridingen för bettalning af hustru Malijn, thenn honn och them låffuade, allenast honn begierde att ther motte komma en skattningh på, thett henne och låfwadz.

Avskrift av Torsten Berglund, 1984 (reproducerad med vänligt tillstånd)

Så här är texterna som behöver tolkas för att man ska kunna förstå vad hustru Malins mor var för kvinna. Jag är glad för kommentarer och förslag till tolkning.

Jag har efter en förfrågan från en gammal vän tittat mig omkring på internet för att se efter vad där egentligen står om bergsmannen Widik Hansson och hans hustru Malin, vilka bodde kring 1600 i byn Norrvik i Grangärde socken, några kilometer från där jag föddes och växte upp. Jag har intresserat mig för det här paret och deras släkt i många år, eftersom jag härstammar från dem på flera olika sätt. Widik var sonson till bergsfogden i Västerbergslagen Lasse Ravalsson. Om honom och hans släkt skrev jag 1982 en artikel för den lokala släktforskartidskriften Släktforskaren (nummer 4), som jag då var redaktör för. Sedan har även andra publicerat egna artiklar om den här släkten, senast jag själv i en bara påbörjad artikelserie Arvet i Norrvik i Släktforskaren 94 och 95, där jag behandlar just Widik och Malin. Orsaken till att jag började fundera på vad som finns på internet om de här människorna är att jag läste ett välskrivet blogginlägg av Jan Granath där han konstaterar att "Vi vet fortfarande inte vem Widik Hanssons hustru var." Jag var glad att läsa den här sammanfattningen av vad som publicerats om den synnerligen komplicerade frågan om varifrån hustru Malin härstammade, för jag har inte aktivt sysslat med detta på flera år och har hunnit glömma en hel del.
Vad som slog mig när jag läste blogginlägget var att Granath inte sade något om den forskning jag presenterade i Arvet i Norrvik, där jag visade på att Malins fars namn måste ha börjat med bokstaven E. Detta vet man, för Widik och Malin donerade en vinkanna till Grangärde kyrka, på vilken deras initialier var graverade: WHS och MED. Kannan finns inte kvar, men en handling i kyrkoarkivet registrerar inskriptionen. Flera släktforskare har diskuterat vem Malins far kan ha varit, och här finns till slut en mer konkret ledtråd. Så jag undrade vilket genomslag denna min artikel haft på internet, där ju så mycket av släktforskning publiceras nuförtiden.
Hur jag söker så kan jag inte finna att någon refererar till den information som finns i artikeln. Jag gav där, till exempel, en lista på alla Widiks och Malins barn (elva stycken), i vilken det finns fyra tidigare okända döttrar. Här är listan:

Brita Widiksdotter, gift med Nils Nilsson i Marnäs, Norrbärke socken.

Elisabet Widiksdotter, gift tre gånger och bosatt i Stockholm.

Hans Widiksson i Persbo, död 1651, gift med Karin Larsdotter.

Ingrid Widiksdotter, levde fortfarande 1651, gift med Peder Jonsson i Våbäck, Morbygge fjärding, Stora Tuna socken.

Karin Widiksdotter, död 1636, gift med Knut Persson i Östanmyra.

Kerstin Widiksdotter, död 1638, gift med Nils Nilsson i Persbo.

Lars Widiksson i Norsa, Munktorps socken, död mellan 1627 och 1631, gift med Kerstin Halvarsdotter.

Olof Widiksson, död före 1633.

Per Widiksson i Norrvik, död 1668, gift med Karin Halvarsdotter.

Sara Widiksdotter, gift med Johan Halvarsson i Sörvik.

Sigrid Widiksdotter, död 1656, gift med Per Arvidsson i Norrvik

Det finns många ansedlar för Widik och Malin på internet där deras barn räknas upp, men jag kan inte hitta någon där alla elva finns med. En med bara tre barn finns på geni.com. En med åtta barn finns här. Flera ansedlar förtecknar nio barn: Lars Granaths eget släktträd, familjeband.se, och denna ansedel. Sedan finns det faktiskt en som har fått med alla elva barnen, på familytreemaker.com, som är upplagd av Clyde D. Peterson in Kingsford, Michigan. Han får alltså priset!

Peterson, som jag vill minnas att jag någon gång har varit i kontakt med, har dock inget med om att hustru Malins fars namn skulle ha börjat med bokstaven E. Han reproducerar istället den felaktiga uppgiften att Malin skulle vara dotter till Arvid Bengtsson i Norrvik, ett fel som jag själv är upphovsman till, i Släktforskaren 21. Denna uppgift vederlades av Kjell Vadfors i Släktforskaren 59, och min egen artikel i Släktforskaren 94 accepterar ju Vadfors' rättelse, även om jag nu upptäcker att jag inte uttryckligen sade så.

Det är fler på internet som säger att hustru Malin hette Arvidsdotter. Några säger till och med att hon heter Hencesdotter, vilket går tillbaka på en ganska penibel felläsning i en dombok, såsom Björn Isheden påpekade för många år sedan (Släktforskaren 55). Widik Hanssons svärmor Marit talade om en jordlott som "hennes man henne bebreffuat," vilket en forskare (jag har ingen aning vem) läste som "hennes man Hence Babelsfurt." Men jag kan inte hitta någonting på internet om att Malins fars namn började med bokstaven E, vilket till skillnad från Arvid och Hence torde vara korrekt.

Ja, efter den här genomgången så måste jag reflektera och undra över många saker. Är det någon mening med att publicera sådana här artiklar som Arvet i Norrvik i tryckta tidskrifter? En sådan artikel baseras ju på många timmars arbete, inte bara för att forska fram resultaten utan också för att formulera dem på ett attraktivt och förståeligt.

I am back in Sweden again, for a longer stay this time. This morning I arrived on an unusually quick (6 hours 50 minutes) plane from Newark to Stockholm, which was also the bumpiest ride I ever had on this route. I picked up Hjalmar and Elsa, went home to my mother (who is visiting with her brother, so she is not at home).

Now when I am with these wonderful kids, I will surely photograph more and publish images here.

Saturday evening was the occasion for the annual dinner to celebrate the birthday of the founder of the Elizabethan Club. I was there, without a date this year. It was a lot of fun. I had the privilege to dance the first dance with the Club's president, next to whom I was sitting during dinner. Very good food! I danced a lot afterwards with several friends, and I went to the afterparty. That was a rather noisy but sincere affair. I stayed for a while, then waited for an eternity for a taxi. All in all a fun experience.

So how about that beard, should I keep it? Notice the Elizabethan official bow tie!



With Roberta.

I have been to Jerusalem for a conference. Such a relief to get to a warmer country for a while to get away from the bitter cold of New Haven.

The oranges were growing in the garden of the French research centre of Jerusalem, where we had Wednesday's sessions.





The Old City of Jerusalem was really remarkable and enormously interesting to anyone with historical interests. It is surrounded by an Ottoman city wall from the sixteenth century. Here one can also see the so-called Tower of David, so called by the Crusaders, although it is certainly not old enough to have been built by David.



The Jaffa gate (for this was the beginning of the road leading to Jaffa) with the hole that was taken up in the wall for Kaiser Wilhelm II's visit.



The city itself is a labyrinth of narrow streets which are laid out on a grid dependent on the Roman city plan (if not older).





The site of the Hospital, built by the Order of the Hospitallers after the Crusaders had taken Jerusalem in 1099.



A view of the golden dome of the Al Aqsa mosque and below it the Western Wall, that is the old retaining wall for Herod's second temple of Jerusalem (the first one having been destroyed by the Babylonians, this one almost entirely destroyed by the Romans).



Me in front of the Western Wall (the Wailing Wall). Enormous stone blocks that were put there by King Herod.



One of the main attractions of Jerusalem for a church historian is of course the places that are assoicated with the life, but even more the death of Jesus. Many places are pointed out as significant in the history of the "Passion of Christ," but the identifications rest on rather shaky grounds at best, if they are not simply based on misunderstandings. The Via dolorosa is, however, identified on street signs.



Over the Via dolorosa is an arc, which actually is a Roman triumphal arc that has been built into the buildings on either side.



From the supposed place of Jesus' judgment to the supposed site of Golgotha, pilgrims carry small wooden crosses to reenact that scene in the "Passion of Christ." Here they are at the Armenian patriarchate, as is announced with the bright orange letters to the left.



Eventually, one gets closer to the Church of the Holy Sepulchre, whose domes are visible here. The church complex (built over time to become a maze of rooms) encloses not only Golgotha (the site of the crucifixion), the grave in which Jesus was buried, and the site where Emperor Constantine's mother Helena found the True Cross.



This is the side of the church with the main entrance, on the southern side.



One of the chapels of the Ethiopian Church.



The altar of the Golgotha. One glimpses a man who is under the altar. He is putting his hand down into a hole where there is a cavity in the rock, supposedly the spot where Jesus' cross stood.



The Church of the Holy Sepulchre is of course a place and a building of eminent sacredness to Christians of all denominations, and thus the building is shared in brotherly Christian love between at least six churches (Greek, Catholic, Armenian, Syrian, Coptic, and Ethiopian). Every now and then violence breaks out between representatives of the different churches, as for example in 2002, when a Coptic monk moved his chair out of the sun into the shade. This was interpreted as a hostile move to take over more territory by representatives of the Ethiopian church, so a fist fight broke out. Eleven were taken to the hospital. In 2004, Franciscans and Greek Orthodox were fighting, with several arrests as a result.

In 1853, the Ottoman sultan was so tired of all the squabbling among the churches, so he decreed that the way the church was divided among them at that point was going to apply also in the future. I suppose that he in that way avoided having to listen to more arguments about why a specific church should have the right of a specific chapel or room. Unfortunately, not everything became clear through this decision, which is still in force. The result is for example this little chapel to the east of the main grave. It was damaged in a fire in 1808 (our guide claimed), but it has not been renovated, for the churches cannot agree on to whom this chapel belongs.




Dinner on the Wednesday at Arkadia restuarant. A very good meal with very good wine, all non-kosher, with very good friends.



Before going to Jerusalem, I spent a day in Tel Aviv. Here is the Mediterranean with the ancient port city of Jaffa on its peninsula in the background.



Visitors are encouraged to keep their animals off the beach, in four languages with four different script systems.

This is what one of my skylights looked like after one of the hugest episodes of ice rain (underkylt regn) that I have experienced in New Haven. Very pretty, I think.

Idag har jag pratat på Skype med sötaste Elsa, som ritade en bild av mig. Hon är jätteduktig på att rita och skriva!

To get back from Hangzhou and Shanghai to Beijing, I had gotten tickets for a night train. There are no classes on Chinese trains, since China is a communist and thus egalitarian country. On the other hand, one may buy tickets for a soft sleeper or a hard sleeper. People without sufficient political training might take those for first and second class, but this is not what they are.

The compartment was very comfortable, new and fresh, with an individual regulator for the heat, a television screen that offered six different films on DVD (most in Chinese only, though). And the train made good speed. 1454 kilometers in 9 hours and 54 minutes. The maximum speed I noticed was 246 km/h.

On Sunday, we took the train from Hangzhou to Shanghai. The 169 kilometer trip took no more than 45 minutes, after the train had reached its top speed of 349 km/h. I never caught a photo of that, but close enough. The train was comfortable and arrived exactly on time.





The train was spotlessly clean both on the inside and the outside. Not surprising considering that as soon as we had stopped in Shanghai, a band of cleaners started to clean the outside (but only on the right side of the train).

My blogging has suffered from all the work of finishing my book, on which I also spent much of my free time in Japan. So I have many things still to say about what I have been doing in the last few weeks, which have included trips for lecturing to Taiwan and Japan.

In Taiwan, I had the pleasure of experiencing the Taiwanese bullet train. Very pleasant.



The rail line was of course very straight. To take this photo, I stepped over the yellow line. Immediately, a guard blew his whistle and signed for me to step back behind it. I had of course checked carefully that there was no train anywhere close to where we were.



The train eventually arrived. Exactly on time, of course!



We made up to 290 km/h, but I have picture evidence only for 287. You'll just have to trust me for the last 3 kms! Despite the speed, the train ran more smoothely than the small train between Ludvika and Västerås, and of course much, much faster. Actually, I think this was much smoother than SJ's vaunted X2000 express train. The Swedish government is cutting funding for track maintenance, apparently wishing to go down the same drain as the USA both for communications and for highschool education (where Sweden is already almost there).



The happy travellers on the way back from the conference, together with our gracious Taiwanese minders.

My next book, The Conversion of Scandinavia: Vikings, Merchants, and Missionaries in the Remaking of Northern Europe, is now safely submitted to the publisher, Yale University Press. In the end, it came out at 91,801 words in a preface, an introduction, and twelve chapters. It is such a relief to get this off my shoulders, after years and years of work, during which I have actually drafted the book three times. I was not happy with either of the first two drafts (neither of which was entirely complete), so they went into the recycling bin. Now I am happy enough with the result, and it will be exciting to see what reactions I will get.

I think the cover will be honored with this beautiful image of a Viking-Age armring in the shape of a snake or a dragon from Northern Sweden.



Note: I have the proper permissions to print the image in the book, but not here on the blog, so what you see above is actually an image published by the Historiska museet on their website and linked from here. The original context is here.

Sapporo is a pleasant relatively small city. I have admired the view from the tallest building in town, eaten tempura and drank Sapporo classic beer, and in general had a good time. And I have used the most gorgeous public bathroom I have ever seen. There will be photos later.

This evening our hosts took us out to a very nice sushi restaurant on the 35th floor of a building close to Tokyo railway station, thus close also to the Imperial Palace. It was a wonderful dinner. I though I have had good sushi before, but that cannot compare to this experience. Wonderful!

Tomorrow I am going on to Sapporo.