Att tolka domboksnotiserna om Malin och Marit I
Så hur ska man tolka notiserna om hustrurna Marit och Malin i Norrvik? De reproduceras i det närmast nedanstående inlägget.
Först notisen från 1593. Hustru Marit uppbjuden en täkt som hennes man (vars namn inte nämnes) givit henne. Hennes man gav henne täkten genom att ge henne ett formellt gåvobrev (han "bebrevade" henne den). Med en täkt menas en plats där man "tager" något (orden tager och täkt är besläktade), och det rör sig väl i detta fall om en "hötäkt", d.v.s. en äng där man kan samla hö. Man skapar en täkt genom att fälla skogen, röja bort sten, osv., så att höet kan växa (jämför 1619 års lagmansnotis, där det står att Marits man "upprev, uppröjde och uppbröt" täkten).
Vad gör Marit med täkten 1593? Hon "bjuder upp" täkten. Det betyder att hon offentliggör på tinget att hon vill sälja täkten, och därmed frågar hon om det är någon i släkten som vill köpa den. Gammal svensk lag och tradition satte stor vikt vid att jord skulle stanna i samma släkt. Därför fanns det ett stadgande om att den som ville sälja jord måste först fråga om det var någon i släkten som ville köpa den, innan säljaren kunde sälja till någon som var obesläktad. Efter det att säljaren "bjudit upp" jorden på (härads)tinget, hade släktingar ett år och en dag på sig att bestämma sig för att köpa den. (Jag sätter "härad" inom parentes, för just det ordet är inte tillämpligt på tinget i Grangärde tingslag, som inte ingår i ett härad.) Giltig lag på Sveriges landsbygd 1593 (och förstås fortfarande 1619) var kung Kristoffers landslag (från 1442), vilken gavs ut av Carl Johan Schlyter 1869 i Samling af Sweriges Gamla Lagar. Texten är på 1400-talssvenska och har aldrig översatts till nusvenska (eller något annat modern språk). Släktforskare bör väl ha blivit tillräckligt vana att läsa gammal svenska att det inte borde vara några större problem att förstå:
Nu wil man jordh sina sælia, the han hauer meth arf fangit, tha scal han a threm heretz tingom hona laghlica frendom sinom wpbiuda. ... Köpa the ey jnnan nat och aar, tha haui han waald sælia hweem han wil the iordh.(Kristoffers landslag, Jordabalken 2, utg. Schlyter, s. 102).
Dock består en stor del av Kristoffers landslag av stadganden som helt enkelt upprepats från Magnus Erikssons landslag (ca. 1350), och den finns i modern svensk översättning: Åke Holmbäck och Elias Wessén, Magnus Erikssons Landslag i nusvensk tolkning (Stockholm 1962). Stycket som motsvarar det nyss citerade lyder i denna översättning:
Nu vill någon sälja sin jord, som han fått genom arv; då skall han på tre häradsting lagligen hembjuda den till sina fränder. ... Köpa de ej inom natt och år, då har han rätt att sälja jorden till vem han vill. (Magnus Erikssons landslag, Jordabalken 2, övers. Holmbäck och Wessén, s. 72)
Detta är alltså vad Marit gjorde 1593, trots att det inte var jord som hon fått genom arv (även om "bebreva" säkerligen kan betyda "testamentera", så finns det i denna notis ingen grund för att tro att ordet måste tolkas så). Varför bjuder hon upp jorden om den nu inte var hennes arvejord? Detta är ett exempel på att man lokalt ansträngde sig för att förekomma konflikter. Man förstod att även om Marit enligt lagens bokstav inte var skyldig att hembjuda jorden så skulle det underlätta för släktsämja o.s.v. om man lät hembjuda jorden i alla fall. Marit gjorde så och den som reste sig upp och sade att han ville köpa jorden var hennes "måg" Widik Hansson, som ju bodde i Norrvik. Man tänker sig att den omtalade täkten låg nära hans egna ägor.
Nu är frågan vad "måg" betyder i den här notisen. Den moderna betydelsen av ordet är "svärson", vilket betyder "dotters man" (enligt Svenska Akademiens Ordlista, tillgänglig på internet). Det har dock inte alltid varit vad ordet betyder. För äldre meningar av ord, går man bäst till Svenska Akademiens Ordbok (också tillgänglig på internet). Där framgår att (förutom överförda betydelser), ordet har två huvudbetydelser: 1) Manlig släkting genom giftermål, och (mer specifikt) 2) Dotters man. SAOB citerar exempel från 1500-talet och det tidiga 1600-talet för betydelsen 1, så vi kan inte vara säkra på att "måg" i domboksnotisen från 1593 nödvändigtvis måste betyda "dotters man". Det enda vi kan vara helt säkra på är att Widik Hansson var gift med en släkting till Marit, eller att Marit var gift med en släkting till Widik. För att komma vidare måste man göra en av två saker. Antingen finna mer källor som är mer entydiga om hur Marit och Widik var släkt (och det kommer att visa sig att Widik verkligen var gift med en dotter till Marit). Eller så får man undersöka hur just den skrivare som skrev 1593 års dombok använde ordet "måg" (i betydelsen 1 eller 2 enligt SAOB?). Eftersom domaren Albrekt Hansson själv skrev domboken handlar det alltså om hans språkbruk. Jag vet ingen undersökning av saken, men mitt intryck (efter att ha läst väldigt många notiser av hans hand) är att han använder ordet "måg" i betydelsen "dotters man", och inte om andra släktingar.
Widik ville alltså köpa täkten (han "bjöd efter" enligt dombokens typiska formulering). Han hade "bördsrätt" till täkten, dvs han var besläktad till en tidigare ägare. Var det för att han var "måg" till Marit som han kunde köpa den? Det visar sig att han också var sonson till Marits man, så det är egentligen mer troligt att det var därför han hade bördsrätt till täkten. Men detta är något man inte kan läsa ut ur bara den här domboksnotisen.
Widik ville köpa täkten. Han och hustru Marit kom överens inför domstolen (fast det var inte nödvändigt att detta skedde inför domstolen) att han skulle betala 10 fat järn för den. Köpesumman angavs alltså i det som var järnbergslagens egentligen främsta valuta: järn i form av så kallat osmundsjärn. Utan att ge mig in de exakta tekniska detaljerna (som är intressanta), så kan jag säga att osmundsjärn producerades genom en primitiv framställningsprocedur som 1593 redan hade börjat ersättas med masugnar. Osmundsugnarna framställde bitar av järn med standardiserad vikt (ungefär två hekto). Dessa användes som betalningsmedel, och då räknade man antal bitar ("osmundar" eller, helt enkelt, "järn"). "Fat" var en räkneenhet för osmund. 480 bitar osmund utgjorde ett fat. Widik var alltså beredd att betala 4800 två-hektos-bitar av osmundsjärn för att få den här täkten.
Jag tror att affären aldrig kom till stånd, för jag tror det är samma täkt som det talas om i 1619 års lagmansprotokoll. Detta kan jag dock inte bevisa. Det är vanligt att det i domböckerna ser ut som att en affär faktiskt händer, men sedan visar det sig i senare protokoll att den faktiskt aldrig hände. Huruvida den jordaffär som omtalas i domboken 1593 kom till stånd eller inte är mindre viktigt för släktsammanhangen. Dock säger inte 1593 års dombok så mycket om saken, bara att Widik Hanssons hustrus mor hette Marit.
Först notisen från 1593. Hustru Marit uppbjuden en täkt som hennes man (vars namn inte nämnes) givit henne. Hennes man gav henne täkten genom att ge henne ett formellt gåvobrev (han "bebrevade" henne den). Med en täkt menas en plats där man "tager" något (orden tager och täkt är besläktade), och det rör sig väl i detta fall om en "hötäkt", d.v.s. en äng där man kan samla hö. Man skapar en täkt genom att fälla skogen, röja bort sten, osv., så att höet kan växa (jämför 1619 års lagmansnotis, där det står att Marits man "upprev, uppröjde och uppbröt" täkten).
Vad gör Marit med täkten 1593? Hon "bjuder upp" täkten. Det betyder att hon offentliggör på tinget att hon vill sälja täkten, och därmed frågar hon om det är någon i släkten som vill köpa den. Gammal svensk lag och tradition satte stor vikt vid att jord skulle stanna i samma släkt. Därför fanns det ett stadgande om att den som ville sälja jord måste först fråga om det var någon i släkten som ville köpa den, innan säljaren kunde sälja till någon som var obesläktad. Efter det att säljaren "bjudit upp" jorden på (härads)tinget, hade släktingar ett år och en dag på sig att bestämma sig för att köpa den. (Jag sätter "härad" inom parentes, för just det ordet är inte tillämpligt på tinget i Grangärde tingslag, som inte ingår i ett härad.) Giltig lag på Sveriges landsbygd 1593 (och förstås fortfarande 1619) var kung Kristoffers landslag (från 1442), vilken gavs ut av Carl Johan Schlyter 1869 i Samling af Sweriges Gamla Lagar. Texten är på 1400-talssvenska och har aldrig översatts till nusvenska (eller något annat modern språk). Släktforskare bör väl ha blivit tillräckligt vana att läsa gammal svenska att det inte borde vara några större problem att förstå:
Nu wil man jordh sina sælia, the han hauer meth arf fangit, tha scal han a threm heretz tingom hona laghlica frendom sinom wpbiuda. ... Köpa the ey jnnan nat och aar, tha haui han waald sælia hweem han wil the iordh.(Kristoffers landslag, Jordabalken 2, utg. Schlyter, s. 102).
Dock består en stor del av Kristoffers landslag av stadganden som helt enkelt upprepats från Magnus Erikssons landslag (ca. 1350), och den finns i modern svensk översättning: Åke Holmbäck och Elias Wessén, Magnus Erikssons Landslag i nusvensk tolkning (Stockholm 1962). Stycket som motsvarar det nyss citerade lyder i denna översättning:
Nu vill någon sälja sin jord, som han fått genom arv; då skall han på tre häradsting lagligen hembjuda den till sina fränder. ... Köpa de ej inom natt och år, då har han rätt att sälja jorden till vem han vill. (Magnus Erikssons landslag, Jordabalken 2, övers. Holmbäck och Wessén, s. 72)
Detta är alltså vad Marit gjorde 1593, trots att det inte var jord som hon fått genom arv (även om "bebreva" säkerligen kan betyda "testamentera", så finns det i denna notis ingen grund för att tro att ordet måste tolkas så). Varför bjuder hon upp jorden om den nu inte var hennes arvejord? Detta är ett exempel på att man lokalt ansträngde sig för att förekomma konflikter. Man förstod att även om Marit enligt lagens bokstav inte var skyldig att hembjuda jorden så skulle det underlätta för släktsämja o.s.v. om man lät hembjuda jorden i alla fall. Marit gjorde så och den som reste sig upp och sade att han ville köpa jorden var hennes "måg" Widik Hansson, som ju bodde i Norrvik. Man tänker sig att den omtalade täkten låg nära hans egna ägor.
Nu är frågan vad "måg" betyder i den här notisen. Den moderna betydelsen av ordet är "svärson", vilket betyder "dotters man" (enligt Svenska Akademiens Ordlista, tillgänglig på internet). Det har dock inte alltid varit vad ordet betyder. För äldre meningar av ord, går man bäst till Svenska Akademiens Ordbok (också tillgänglig på internet). Där framgår att (förutom överförda betydelser), ordet har två huvudbetydelser: 1) Manlig släkting genom giftermål, och (mer specifikt) 2) Dotters man. SAOB citerar exempel från 1500-talet och det tidiga 1600-talet för betydelsen 1, så vi kan inte vara säkra på att "måg" i domboksnotisen från 1593 nödvändigtvis måste betyda "dotters man". Det enda vi kan vara helt säkra på är att Widik Hansson var gift med en släkting till Marit, eller att Marit var gift med en släkting till Widik. För att komma vidare måste man göra en av två saker. Antingen finna mer källor som är mer entydiga om hur Marit och Widik var släkt (och det kommer att visa sig att Widik verkligen var gift med en dotter till Marit). Eller så får man undersöka hur just den skrivare som skrev 1593 års dombok använde ordet "måg" (i betydelsen 1 eller 2 enligt SAOB?). Eftersom domaren Albrekt Hansson själv skrev domboken handlar det alltså om hans språkbruk. Jag vet ingen undersökning av saken, men mitt intryck (efter att ha läst väldigt många notiser av hans hand) är att han använder ordet "måg" i betydelsen "dotters man", och inte om andra släktingar.
Widik ville alltså köpa täkten (han "bjöd efter" enligt dombokens typiska formulering). Han hade "bördsrätt" till täkten, dvs han var besläktad till en tidigare ägare. Var det för att han var "måg" till Marit som han kunde köpa den? Det visar sig att han också var sonson till Marits man, så det är egentligen mer troligt att det var därför han hade bördsrätt till täkten. Men detta är något man inte kan läsa ut ur bara den här domboksnotisen.
Widik ville köpa täkten. Han och hustru Marit kom överens inför domstolen (fast det var inte nödvändigt att detta skedde inför domstolen) att han skulle betala 10 fat järn för den. Köpesumman angavs alltså i det som var järnbergslagens egentligen främsta valuta: järn i form av så kallat osmundsjärn. Utan att ge mig in de exakta tekniska detaljerna (som är intressanta), så kan jag säga att osmundsjärn producerades genom en primitiv framställningsprocedur som 1593 redan hade börjat ersättas med masugnar. Osmundsugnarna framställde bitar av järn med standardiserad vikt (ungefär två hekto). Dessa användes som betalningsmedel, och då räknade man antal bitar ("osmundar" eller, helt enkelt, "järn"). "Fat" var en räkneenhet för osmund. 480 bitar osmund utgjorde ett fat. Widik var alltså beredd att betala 4800 två-hektos-bitar av osmundsjärn för att få den här täkten.
Jag tror att affären aldrig kom till stånd, för jag tror det är samma täkt som det talas om i 1619 års lagmansprotokoll. Detta kan jag dock inte bevisa. Det är vanligt att det i domböckerna ser ut som att en affär faktiskt händer, men sedan visar det sig i senare protokoll att den faktiskt aldrig hände. Huruvida den jordaffär som omtalas i domboken 1593 kom till stånd eller inte är mindre viktigt för släktsammanhangen. Dock säger inte 1593 års dombok så mycket om saken, bara att Widik Hanssons hustrus mor hette Marit.
Kommentarer
Trackback
